Diagnostik

Tolkning av slumpvis tagna glukosvärden:

• Om slumpvis P-glukos < 8,7 (kapillärt) eller 7,8 mmol/l (venöst) och ingen klinisk misstanke föreligger - ingen åtgärd
• Om slumpvis P-glukos < 8,7 (kapillärt) eller 7,8 mmol/l (venöst) men en stark klinisk misstanke eller en stor anhopning av riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom - gå vidare med kontroll av två faste-Glukos och/eller OGTT
• Om slumpvis P-glukos >= 8,7 (kapillärt) eller 7,8 mmol/l (venöst) - skall  två fastevärden kontrolleras
• Om två faste P-glukos >=7,0 utan annan pågående akutsjukdom (tex infektion) - skall diagnosen diabetes ställas
• Vid upprepade faste P-glukos 6,1-6.9 mmol/l och misstanke föreligger på diabetes - bör OGTT utföras

• Efter 12 timmars fasta tas ett kapillärt P-glukos (HemoCue)
• Patienten får sedan dricka 75 g glukos löst i 250 – 350 ml vatten på högst 5 min. Glukos kan beställs från apoteket, eller via centralförrådet, GLUCO färdigblandad med olika smaker
• Efter 2 timmar tas ett nytt P-glukos på HemoCue

Se avsnitt utredning/laboratorieanalyser under Uppföljning/glukosbelastning.

Term eller förkortning	Beskrivning
ADA	American Diabetes Association
Adipositas	Fetma på latin (BMI > 30 kg/m2)
Alfaceller	Gukagonproducerande celler i bukspottkörteln
Anti-IAA	Antikroppar mot endogent insulin (Insulin Autoantibodies)
Anti-GAD (GADA)	Antikroppar mot betaceller i bukspottkörteln (ö-cells antigenet GAD - glutaminsyredekarboxylas)
Anti-ICA	Antikroppar mot nativa ö-celler i bukspottkörteln (Islet Cell Autoantibodies)
Ateroskleros	Åderförkalkning (åderförfettning); sjukdom i artärernas väggar som blir tjockare och förlorar i rörlighet
Betaceller	Insulinproducerande celler i bukspottkörteln
BMI	Kroppsmasseindex; anger relationen mellan kroppsvikt i kilogram och kroppslängd i meter i kvadrat (kg/m2)
Diabetesfoten	Olika komplikationer i foten vid diabetes (nervskador, kärlskador, fotsår, fotinfektioner, led- och bendestruktion mm) som leder till diabetesrelaterade amputationer
Diabetessenkomplikationer	Mikro- och makrovaskulära komplikationer i följd av diabetes
DPP-4	Enzymet som spjälkar GLP-1 och höjer blodsocker (dipeptidylpeptidas-4)
EASD	European Association for the Study of Diabetes
GFR	Mått på njurfunktion; beräknad glomerulära filtrationshastighet i njuren utifrån bl.a. patientens ålder, kön och plasmakreatinin
GLP-1	Tarmhormonet som frisätter insulin, hämmar glukagonsekretionen och sänker blodsocker (glukagonlik peptid-1).
Glukagon	Bukspottkörtelshormonet som höjer blodsocker (motsatt verkan till insulin).
Glukosuri	Socker i urinen
HbA1c	”Långtidssocker”; glykerat hemoglobin som är ett mått på långsiktig genomsnittlig blodsockerkontroll. Ett högt värde ökar risken för mikrovaskulära komplikationer.
HDL-cholesterol	”Goda” kolesterolet (high density lipoproteins-cholesterol).
Hematuri	Blod i urinen.
HOMA	Metod som används för att beräkna insulinresistensen och betacellsfunktionen.
Hyperglykemi	För högt blodsocker.
Hyperinsulinemi	För höga nivåer av insulin i blodet pga. insulinresistensen.
Hypoglykemi	För lågt blodsocker (”insulinkänning”).
IDF	International Diabetes Federation
IE	Insulinenheter
IFG	Förhöjt fasteglukos (Impaired fasting glucose) (prediabetes).
IGT	Nedsatt glukostolerans (Impaired glucose tolerance) (prediabetes).
Inkretiner	Tarmhormoner som är viktiga för glukosomsättning.
Insulin	Bukspottkörtelshormonet som sänker blodsocker (motsatt verkan till glukagon).
Insulinpump	Datastyrt pump för kontinuerlig insulintillförsel.
Insulinresistens (IR)	Tillstånd där normala mängder insulin är otillräckliga för att ge en normal insulinsvar från fett, muskel- och leverceller vilket leder till hyperinsulinemi.
Ketoacidos	Syraförgiftning pga. frisättning av ketonkroppar till blodet orsakad av insulinbrist vid typ 1-diabetes.
LADA	Diabetesform som ibland kallas 1,5 diabetes med drag av såväl typ 1 som typ 2 (Latent Autoimmune Diabetes in Adults).
Laktacidos	Mjölksyresaltförgiftning pga. ansamling av laktat (mjölksyresalt) i blodet; drabbar framför allt gamla och hjärt- kärlsjuka diabetiker med nedsatt njurfunktion som behandlas med metformin trots förekomsten av kontraindikationer.
LDL-cholesterol	”Onda” kolesterolet (low density lipoproteins-cholesterol).
Makroalbuminuri	Stor mängd albumin (protein) i urinen (>300 mg/dygn eller >200 µg/min).
Makrovaskulära komplikationer	Skador i stora blodkärl (artärer) i hjärta (kranskälsjukdom), hjärna (ischemisk stroke) och perifera blodkärl.
Mikroalbuminuri	Liten mängd albumin (protein) i urinen (30-300 mg/dygn eller 20-200 µg/min); första kliniska tecknet på njurskada.
Mikrovaskulära komplikationer	Skador i små blodkärl (artärer) i ögon, njurar och nerver.
MODY	flera former av starkt ärftlig diabetes där den genetiska orsaken till sjukdomen är känd; liknar typ 2 diabetes med debut före 25-årsålder (Maturity Onset Diabetes in Young).
Nefropati (diabetesnefropati)	Komplikation i små blodkärl i njurar (diabetisk njurskada).
Nefrotiskt syndrom	Mycket stor mängd albumin (protein) i urinen (>3 g/dygn).
Nefritiskt syndrom	Samtidig proteinuri och hematuri.
Neuropati (diabetesneuropati)	Komplikation i små blodkärl i nerver (diabetisk nervskada).
Pankreas	Bukspottkörtel
Podiatri	Läran om sjukdomstillstånd och skador i fot och vrist.
Polyfarmaci	Bruk av för många mediciner samtidigt i behandling.
Proteinuri	Äggvita i urinen.
Retinopati (diabetesretinopati)	Komplikation i små blodkärl i ögats näthinna (diabetisk ögonskada).
Rökstopp	En av de viktigaste förebyggande åtgärderna för att minska riskerna för diabetessenkomplikationer.
Screening	Undersökning för att finna en bestämd sjukdom i befolkningen eller befolkningsgrupper.
SDF	Svenska Diabetesförbundet; en ideell intresseorganisation för personer med diabetes, anhöriga och vårdpersonal.
SFD	Svensk Förening för Diabetologi; en sammanslutning av svenska läkare, som är verksamma inom diabetologins område.
SFSD	Svensk Förening för Sjuksköterskor i Diabetesvård
TIA	En övergående cirkulationsstörning i hjärnan, påminner om ett hjärnslag (Transient Ischaemic Attack).
U-Alb/Krea-kvot	Urin-albuminkreatininkvot. Ett mått på utsöndring av albumin (protein) i urin. Normalt < 3 mg/mmol, (vid mikroalbuminuri motsvarar 3-30 mg/mmol).
Uremi	Gravt nedsatt njurfunktion (terminal njursvikt); GFR < 20 ml/min.

Följande provtagning föreslås vid debut av diabetes:

• fP-glukos
• B-HbA1c
• U-sticka inklusive urin-ketoner
• U-Albumin/Kreatinin Index
• B-ketoner
• P-Kreatinin (eGFR)
• P-Kalium
• P-Na
• P-Fosfat P-lipider (Kolesterol, HDL, LDL, Triglycerider) ev apoB och apoA1
• B-Blodstatus (Hb, EPK, EVF, MCH, MCV, MCHC, LPK, TPK)
• P-ALAT (ev P-GT, P-ASAT, P-Lipas)
• Ev: P-CRP, P-Laktat    

Vid misstanke om typ 1:

• fS-C-peptid
• S-GAD-antikroppar (GAD-ak)

Till samtliga provtagningsanvisningar

Om patienten är 15–34 år, provtagning enligt Diabetes Incidens Studien (DISS). Registrering i DISS sker genom att patienten ger sitt skriftliga medgivande, registreringsblanketten fylls i och blodprov med blankett skickas till Ö-antikroppslab i Malmö där bestämning av GAD- och IA-2 antikroppar görs. En del av detta prov sparas för att möjliggöra framtida analys. Resultaten beträffande GAD- och IA-2-antikroppar sänds ut till inrapporterande klinik samt till Registercentrum VGR tillsammans med registreringsblankett för inrapportering i databasen.

Andra prover som kan övervägas

Vid misstanke om autoimmun sjukdom, överväg utredning av tyreoidea (TSH, fT4), celiaki (transglutaminas ak), vitamin B12 brist (kobalamin, homocystein).

Om misstanke på acidos:
Blodgasanalys (aB-Syrabasstatus).

I Cosmic finns "Paket Diabetes årskontroll Primärvården" under Remiss och svar/Beställning provbunden.

Glukos

Diabetes mellitus är en heterogen grupp av tillstånd karakteriserat av kroniskt förhöjt plasmaglukos. Diabetes beror alltid på absolut eller relativ insulinbrist. Hos diabetiker är glukoskoncentrationerna högre i fasta och ökningen efter måltider större än hos friska.

Koncentrationen av glukos i blod/plasma hos friska står under strikt metabolisk kontroll och uppvisar normalt endast små variationer. Efter en måltid tillförs glukos från kosten via mag-tarm-kanalen. I fasta bildas glukos från levern via glykogenolys och glukoneogenes. Glukoskoncentrationen ökar med åldern.

Kroppens huvudsakliga blodsockersänkande hormon är insulin som frisätts från betacellerna i endokrina pankreas. Flera hormoner har blodsockerhöjande effekt, främst glukagon, adrenalin, kortisol och tillväxthormon. Från blodbanan tas glukos upp i cellerna via särskilda glukostransportproteiner. Upptaget av glukos till muskel- och fettceller är strikt insulinberoende.

Lätt till måttligt förhöjt P-Glukos ses efter intag av föda, men når hos friska personer med normal glukostolerans mycket sällan >8 mmol/L. Glukoskoncentrationen i plasma är cirka 11 % högre än i helblod. Efter måltid är glukoskoncentrationen cirka 10 % lägre i venöst blod jämfört med kapillärt blod.

För att ställa diagnosen diabetes med fasteprov krävs glukosanalys på prov taget efter minst 8 timmars fasta vid minst två olika provtagningstillfällen och med något dygns mellanrum.

Vid kliniska symtom och sporadiskt, det vill säga icke fastande, uppmätt glukos är 11,1 mmol/L kan diagnosen diabetes mellitus ställas både vid analys av glukos i kapillärt helblod och i venös plasma. 

Vid osäkerhet om diagnosen, kan en oral glukostoleranstest (OGTT) utföras. Den vedertagna gränsen för att ställa diagnosen diabetes mellitus är >7,0 mmol/L för ett venöst eller kapillärt taget fasteglukos. Även ett slump-mässigt prov taget när som helst på dagen (dock ej vid sjukdom eller svår stress) med venöst P-glukos >11,1 mmol/L alt kapillärt P-glukos >12,2 mmol/L räcker för diagnos. För diagnos bör värdena ha varit förhöjda vid två olika tillfällen.

Hos friska sjunker sällan blodsocker under 3,0 mmol/L då de första symptomen på lågt blodsocker(hypoglykemi) vanligen uppkommer. Lågt blodsocker, med kognitiv påverkan kan förekomma hos diabetiker under behandling med insulin, insulinproducerande pankreastumörer, och mera sällsynt vid binjurebarksinsufficiens, alkoholism och vid utbredd leverskada.

Glukosbelastning

Om peroral glukosbelastning (oral glukostoleranstest/OGTT) utförs, är glukosgränsen för diagnosen:

1. Diabetes mellitus:

• venöst P-glukos >11,1 mmol/L, alt kapillärt P-glukos >12,2 mmol/L, efter 2 timmar.

2. Nedsatt glukostolerans (IGT):

• venöst P-glukos mellan 7.8-11.0 mmol/L alt kapillärt P-glukos mellan 8.9-12.1 mmol/L, efter 2 timmar.

Det finns ingen generell konsensus för när man ska utföra glukosbelastning. Man kan överväga glukosbelastning om fP-glukos ligger strax under diagnostisk nivå, alltså mellan 6,1-7,0 mmol/L, om patienten har någon relevant kardiovaskulär riskfaktor (hypertoni, övervikt, ärftlighet för diabetes, höga blodfetter), eller om man har ett slumpmässigt kapillärt P-glukosvärde >7,8 mmol/L eller förhöjt B-HbA1c (>42 mmol/mol).

HbA1c

Bakgrund

Flera proteiner, bland annat hemoglobin, kan genom icke-enzymatisk glykering irreversibelt binda glukos. HbA1c (glykerat hemoglobin) definieras som den andel av hemoglobinets betakedjor som har glukos bundet till sig. Graden av glykering beror på halten av glukos i plasma och bestämning av HbA1c nivån har därför blivit en rutinmetod vid behandling och uppföljning av diabetes.

Från och med januari 2014 används också HbA1c vid diagnostik av typ 2 diabetes. Till skillnad från P-Glukos, som ger en ögonblicksbild av glukoskoncentrationen i blodet, representerar HbA1c bindningen av glukos till hemoglobin som pågår fortlöpande under den röda blodkroppens medelöverlevnadstid (100-120 dagar). HbA1c nivån ger därför en bra bild av medelglukosnivån under de senaste 8-12 veckorna men merparten, 50 %, av HbA1c bestäms av glukosnivån den senaste månaden. HbA1c definieras exakt som den andel av hemoglobinets betakedjor som har glukos bundet till de N-terminala valinet. Det fullständiga och systematiska kemiska namnet för denna mätstorhet är: "Hb(betakedja)-Deoxyfruktosylhemoglobin (betakedja); substansfraktion. Eftersom man vid tolkning av HbA1c använder målvärden för behandling och inte referensintervall är standardisering av HbA1c mycket viktig för att man korrekt skall kunna jämföra olika resultat. Det finns en internationellt av WHO accepterad referensmetod (IFCC metod) för HbA1c som bygger på att Hb-molekylen spjälkas och de terminala hexapeptiderna (de första sex aminosyrorna i betakedjan) med och utan glukos kvantiteras. Kvoten mellan peptiderna med och utan glukos uttrycks som % eller mmol HbA1c/mol Hb.

Det finns ett tydligt samband mellan HbA1c nivån och mängd av diabeteskomplikationer varför man vid diabetesbehandling strävar efter ett så lågt HbA1c som möjligt (utan oacceptabel frekvens av hypoglykemier).

HbA1c i procent eller mmol/mol

Tidigare (före sept 2010) användes i Sverige en så kallad MonoS metod och enhet angavs i %. I USA och en del andra länder använder man fortfarande % som enhet men då enligt det så kallade NGSP systemet.

Det finns en ”masterekvation” som beskriver förhållandet mellan NGSP och IFCC enheterna:

• NGSP (% HbA1c) = 0.915 x IFCC (% HbA1c) + 2.15

Ekvation för förhållandet mellan HbA1c IFCC och HbA1c Mono S:

• HbA1c, IFCC (mmol/mol) = 10,45 x HbA1c, Mono S (%) - 10,62

Ekvation för förhållandet mellan HbA1c DCCT/NGSP och HbA1c Mono S:

• HbA1c, DCCT (%) = 0,956 x HbA1c, Mono S (%) + 1,18.

HbA1c och komplikationer

Flera stora kända diabetesstudier (DCCT/NGSP, UKPDS mm) har visat att ju lägre HbA1c-nivån är desto mindre är risken för diabeteskomplikationer. Samma studier har samtidigt visat att ju lägre HbA1c, desto högre risk för behandlingskrävande lågt blodsocker (hypoglykemi). I de nationella behandlingsriktlinjerna för diabetes från Socialstyrelsen från 2010 rekommenderas en målnivå på < 52 mmol/mol. Målet för HbA1c vid behandling bör utformas utifrån en individuell bedömning av nytta och risk. Frekvent svår hypoglykemi, svåra mikro- och makrovaskulära komplikationer, annan sjukdom och begränsad återstående livslängd kan vara motiv för högre nivå. Nydiagnostiserad diabetes, debut i lägre åldrar och låg risk för oupptäckt hjärt-kärlsjukdom kan vara motiv för att eftersträva HbA1c- värden i eller nära normalområdet. För en korrekt bedömning av HbA1c -värdet förutsätts normal överlevnad av patientens erytrocyter. Vid ökad hemoglobinomsättning, t ex vid hemolys minskar HbA1c - värdet påtagligt. Omvänt gäller att HbA1c - värdet kan bli falskt förhöjt vid tillstånd med förlängd erytrocytöverlevnad såsom järnbristanemi.

Diagnostisk gräns

Fr.o.m 1 januari 2014 införs i Sverige B-HbA1c som kompletterande metod för diagnostik av typ 2 diabetes.

Felkällor

Metoden vi använder (HbA1c TQ (Tina-quant) gen3, Roche) har få felkällor. Några saker bör dock beaktas, särskilt när analysen används för diagnostik. HbA1c -värden behöver inte exakt återge medelblodglukos hos patienter med Hb-varianter: Glykerat HbF (fetalt hemoglobin) upptäcks inte eftersom HbF inte innehåller den glykerade b-kedja som karaktäriserar HbA11c. Som en följd därav kan prover som innehåller stora mängder HbF(>10 %) ge ett tillskott till den totala Hb-koncentrationen och ge lägre HbA1c -resultat än väntat. Prover som innehåller den heterozygota formen av HbS (”sickle cell trait”) och HbC varianter kan ge HbA1c -resultat som är högre än väntat.

Onormala hemoglobinvarianter kan även påverka erytrocyternas halveringstid eller glykeringsnivå. I sällsynta fall av snabb utveckling av typ 1 diabetes mellitus kan ökningen av HbA1c-värdena vara fördröjda jämfört med den akuta ökningen av glukoskoncentrationerna. I sådana fall måste diabetes mellitus diagnostiseras med glukoskoncentrationen i plasma och/eller typiska kliniska symptom.

Om Referensintervall

Vi använder normalvärde <42 mmol/mol för vuxna eftersom expertkommittéer från de internationella diabetesorganisationerna IDF, ADA och EASD har angivit området 42-47 mmol/mol som prediabetes eller hög risk för utveckling av diabetes. I detta område är diabetespreventiva åtgärder indicerade. För barn anger vi referensintervallet 28-39 mmol/mol enligt en aktuell svensk referensvärdesstudie från Falun.

Blodfetter

Abnorm sammansättning och koncentration av lipider i blodet är en viktig kardiovaskulär riskfaktor. Flera kliniska analyser/biokemiska analyter kan belysa kärlsystemets status och prediktera ev. risk för atherosklerotiska komplikationer. Några av de mest använda markörerna har hittills varit koncentrationen av olika lipidfraktioner såsom totalkolesterol, HDL-kolesterol (det goda kolesterolet), LDL-kolesterol (det onda kolesterolet) och triglycerider. Eftersom lipider inte är lösliga i vatten/blod så transporteras lipiderna bundna till olika apoproteiner. ApoB-100 ingår i VLDL, IDL och LDL partiklar. Endast en apoB partikel förekommer per lipoproteinpartikel. Förhöjd ApoB/ApoA-1-kvot är en kraftig riskfaktor för kardiovaskulär sjukdom.

LDL partiklar kan vara stora och innehålla mera triglycerider (”large boyant LDL”) eller vara små, kolesteroltäta och därför mer atherogena (”small dense LDL”). Eftersom det bara finns en ApoB partikel per lipoproteinpartikel kan koncentrationen av ApoB bättre spegla summan av potentiellt atherogena partiklar bättre än koncentrationen av LDL-kolesterol. Ett högt apoB värde anger alltså hög belastning av skadliga partiklar och en förhöjd kardiovaskulär risk vilket många studier har kunnat visa.

Typ 2 diabetiker har ofta en starkt aterogen lipidprofil kännetecknad av Den typiska blodfettsrubbningen vid typ 2-diabetes kännetecknas av förhöjda P-Triglycerider, sänkt P-HDL. Totalkolesterol och LDL har ofta normal koncentration men koncentrationen av ApoB är ofta förhöjd vilket indikerar en hög andel små atherogena LDL partiklar.

Hypertriglyceridemi utgör en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom. Hypertriglyceridemi förekommer isolerat och i kombination med hyperkolesterolemi i så väl primära som sekundära former av hyperlipoproteinemier. De sekundära formerna är vanliga vid olika sjukdomar som diabetes, metabola syndromet, njursjukdomar och alkoholmissbruk.

Behandlingsmål:

• P-Kolesterol <4,5 mmol/L
• P-LDL <2.5 mmol/L
• P-Triglycerider <1.7 mmol/L
• P-HDL kvinnor >1.3 mmol/L
• P-HDL män >1.0 mmol/L

Apo-kvoten är väldokumenterad som riskmarkör, men ingen övertygande dokumentation finns för att använda apolipoproteinerna som monitoreringsmått.

Behandlingsmål apolipoproteiner ApoB/ApoA-1-kvot:

Önskvärt värde:

• Män < 0,7
• Kvinnor < 0,6

ApoB: Några europeiska riktlinjer finns inte ännu. Vid sekundärprevention strävar man efter ApoB < 0,9 eller om högriskpatient eller diabetiker ApoB < 0,8.

Skattning av njurfunktion

Vanligen används P-Kreatinin som en grov skattning av njurfunktion. Kreatinin, som bildas i muskler som en nedbrytningsprodukt från kreatin är dock behäftat med felkällor och kan ge ett intryck av normal njurfunktion om patientens muskelmassa är liten.

För att förbättra precisionen kan njurfunktionen i form av estimerat GFR ofta skattas med hjälp av olika formler baserade på plasmakoncentrationen av kreatinin eller cystatin C. Inom Region Kalmar län svaras därför för varje beställt P-kreatinin även ett värde för estimerat GFR som beräknas utifrån s.k.MDRD-formeln. Pt-GFR (Kreatinin). Detta är alltså en skattning av relativt GFR från koncentrationen av kreatinin i plasma tillsammans med ålder och kön. Pt-GFR (Kreatinin) beräknas bara för patienter >18 år.

GFR-prediktionsekvationerna ovan estimerar den relativa glomerulära filtrationen, dvs mL•min-1•(1,73 m2)-1. Om man emellertid önskar hjälp med att beräkna dosering av läkemedel eller kontrastmedel, som till väsentlig del utsöndras via njurarna genom glomerulär filtration, är det dock den absoluta glomerulära filtrationen (mL/min), som är av störst intresse. Den absoluta glomerulära filtrationen kan beräknas från en persons längd och vikt samt från personens relativa GFR.

Cystatin C är ett litet protein som bildas i nästan alla kroppens celler.
Formler som enbart innehåller cystatin C ger i allmänhet minst lika god
noggrannhet, medan kreatininbaserade formler måste innehålla vissa demografiska uppgifter (t ex ålder och kön) och ibland antropometriska mått (vikt och längd) för att ge likvärdig noggrannhet.

Om man vill ha ännu viktigare skattning av GFR används Iohexolclearance som är den mest korrekta rutinmässiga GFR mätningen och ger en för klinisk verksamhet tillräckligt exakt och specifik information om njurens glomerulära filtration.

Vid feber eller tidigare reaktion på röntgenkontrastmedel skall ingen undersökning med iohexol göras. Har patienten tidigare reagerat på kontrastmedel skall undersökning med iohexol också ersättas. Njurfunktionsundersökning med Cr-51 EDTA som är ett alternativ till iohexolclearance. Denna undersökning utförs via Fysiologiska kliniken.

Proteinuri

Analys av albumin i urin används främst för att påvisa glomerulusskada Som ett komplement kan albumin/kreatininclearance ge ytterligare information om albuminförlust per filtrerande glomerulär yta. Utsöndringen av albumin beror på graden av permeabilitetsrubbning i glomeruli, antalet skadade men fungerande glomeruli samt albumin-koncentrationen i plasma i de fall förlusterna är stora. Den njurskada som kan uppstå som en komplikation till bland annat diabetes eller hypertoni, visar sig på ett tidigt stadium genom en lätt ökning av albuminutsöndringen i urin.

Låggradig albuminuri brukar benämnas med det något missvisande namnet mikroalbuminuri, tU-Albumin, mikro och definieras som utsöndringen av 20-200 µg albumin/min.

Påvisande av låggradig albuminuri hos diabetes- eller hypertonipatienter föranleder aktivare terapi för att motverka utvecklingen av den begynnande njurskadan. Det är således viktigt att identifiera dessa patienter. Nuvarande rekommendationer är att screening för förekomst av mikroalbumin bör utföras hos samtliga personer med diabetes i åldersintervallet 12-70 år minst en gång årligen.

Autoantikroppar

Autoimmuna markörer

Ibland är det svårt att kliniskt skilja Typ 1 diabetes från Typ 2 diabetes varför autoimmuna markörer i blodet kan användas för att skilja de olika diabetestyperna.

Typ 1 diabetes
När diagnos typ 1 diabetes ställs har patienterna oftast autoantikroppar i blodet riktade mot antigen i ö-cellerna i endokrina pancreas. Autoantikroppar kan uppträda åtskilliga år före den kliniska debuten av Typ 1 diabetes. Hos individer med ärftlighet för Typ 1 diabetes predikterar förekomst av dessa autoantikroppar framtida utveckling av Typ 1 diabetes.

I huvudsak är det fyra autoantikroppar som är kända vid typ 1 diabetes:

• ö-cells antikroppen (ICA),
• insulin antikroppen (IAA),
• glutaminsyredekarboxylas antikroppen (GAD-ak),
• ö-cells antikropp-2 (IA2-ak) riktad mot tyrosin fosfatas.

ICA består till största delen av GAD-Ak och/eller IA2-ak men till en mindre del sannolikt även av ännu ej definierade antikroppar varför ICA är positivt i något högre grad än övriga antikroppar vid Typ 1 diabetes.

Mätning av ICA kan bara göras med komplicerade och mycket kostsamma metoder, som inte lämpar sig för rutinbruk.

Glutaminsyradekarboxylas är ett karakteriserat antigen i ö-cellerna och GAD-ak kan påvisas i ungefär 70-80% av nydiagnosticerade typ 1DM.

Förekomsten av IA2-ak vid Typ 1 diabetes (50-70%) är något lägre än förekomsten av GAD-ak.

Vissa patienter har enbart IA2ak eller enbart GAD-ak. Analys av både IA2ak och GAD ökar därför sannolikheten att upptäcka autoimmun diabetes

LADA
Hos ca 8 % av patienter som vid debuten kliniskt uppfattas ha typ 2 diabetes kan GAD-ak påvisas. Dessa patienter blir inom några år insulinkrävande och sägs därför ibland ha LADA (Late autoimmune diabetes in the adult).

Eftersom behandling (insulin eller ej) och komplikationsutveckling är olika för Typ 1 diabetes resp. typ 2 diabetes har påvisandet av autoimmuna markörer klinisk betydelse.

Insulin/C-peptid

C-peptid och insulin frisätts från betacellen och insulin i ekvimolära mängder. C-peptid har dock längre halveringstid i plasma än insulin. Låga koncentrationer av C-peptid i plasma ses vid typ 1 diabetes, LADA och ibland vid typ 2 diabetes med insulinbrist. Ibland kan dock halterna vara normala eller till och med förhöjda vid diabetes typ 2. Stimuleringstester, till exempel glukagontest och glukosbelastning, kan ytterligare skärpa den diagnostiska informationen som kan erhållas från mätning av C-peptidhalten i plasma.

Acidosprov

Testremsor för urinprov kan användas för screening och semikvantitativ bestämning av vissa analyser. Test för acetoacetat kan användas för att upptäcka en kliniskt relevant hyperketonemi som kan ses vid okontrollerad diabetes mellitus.

Det finns patientnära blodsockermätare som även mäter blodketoner. I vissa fall är det indicerat för patienten att själva mäta blodketoner. Till exempel kan detta vara viktigt för barn och gravida. 

För säkrare analys av grad av acidos bör särskilt i akutsituation så kallad blodgasanalys göras. De olika blodgasparametrarna ska ställas i relation till varandra för att värdera graden av kompenserad respektive icke kompenserad respiratorisk alternativt metabolisk acidos respektive alkalos.

Kontroll av blodtryck ingår som en uppföljningsvariabel dels vid diagnosbesök dels uppföljande regelbundna kontroller av diabetessjukdomen.

"The Golden Standard" i dag är den auskultatoriska metoden - med armmanchett manuellt tagna, upprepade blodtryck efter 5 min vila i bekvämt sittande/liggande och armen placerat på hjärtnivå

Ofta kan det vara av värde att komplettera den manuella blodtryckkontrollen med en 24h blodtrycksmätning (ABPM) framförallt vid misstanke till :

• Vitrockshypertoni eller hypotoni
• Behandlingsresistens
• Intermittent höga tryck som inte fångas upp med manuell mätning
• Misstanke om för höga/ låga tryck vid läkemedelsbehandling(under/överbehandling)
• Påtagliga skillnader mellan manuellt tagna tryck
• Hypertoni vid graviditet
• Diabetes mellitus (Högrisk för kardiovaskulära komplikationer)
• Äldre patienter (efter många år med diabetes utvecklas stela blodkärl - Mönkebergsskleros, vilket ger falskt höga blodtryck och påtagliga blodtrycksskillnader mellan hö resp. vä arm)

Aktuella målvärden, vid manuellt tagna tryck

• Diabetes utan komplikationer ≤ 140/85
• Diabetes med komplikationer - anpassa mål individuellt (patientnytta vs. patientskada) men efter lägre tryck ska strävas (t.ex. 125-130/75-80 som vid nefropati)

24 h tryck(ABPM)

• Medelvärde 24 timmar: ≤ 130/80
• Medelvärde dagtid: ≤ 135/80
• Medelvärde nattetid: ≤ 125/75

Var uppmärksam på aktuella sår eller infektioner på underben/foten.

Ögonkontrolll: Patienten kan debutera med retinopati var observant på god blodsockerkontroll. Alla diabetiker ska screenas.

Preliminär diagnos

• Typ 2 - med normal vikt utan viktnedgång.
• Typ 2 - med övervikt och andra tecken på metabola syndromet.

Den väsentliga behandlingen utgörs av motivering till livsstilförändringar. Om inte dessa åtgärder är tillräckliga, inleds medicinering.

Mindre vanligt

• Typ 1 - eller långsamt debuterande typ 1 (LADA).
• Typ 2 - med ofrivillig viktnedgång och symtom på högt blodsocker

Dessa kräver insulinbehandling omgående.

Mera sällan

• Misstänkt försämrad funktion av bukspottkörteln (pankreasinsufficiens)
• Misstänkt läkemedelsutlöst diabetes (kortison), eller annan hormonell rubbning.

Totalbilden avgör hur snabbt och vilken behandling som krävs.

• Kortisonbehandling vid annan sjukdom KOL, Pemfigus, RA etc. 
• Eventuellt samtidigt annan känd autoimmun sjd: Thyreoideasjd, Celiaki, Perniciös anemi, Vitiligo, Alopeci, Addison talar för typ 1.
• Neuroleptika
• Genomomången pankreatit eller cholangit, pankreasoperation och känd alkoholöverkonsumtion kan signalera pankreasinsufficiens, speciellt om patienten är mager och har diarré-problem.

På Medicinklinikerna används fullständiga koder enligt ICD-10, inom Primärvården används nedanstående diagnoskoder:

E109 – diabetes mellitus typ 1 utan komplikationer
E108P – diabetes mellitus typ 1 med komplikationer (retinopati, nefropati, neuropati)
E119 –  diabetes mellitus typ 2 utan komplikationer
E118P – diabetes mellitus typ 2 med komplikationer (retinopati, nefropati, neuropati)
E14P – diabetes mellitus (ospecificerad) – koden ska undvikas
R73 – andra glukosrubbningar som IFG och IGT (prediabetes)
0249 – graviditetsdiabetes (ospecificerad)
Z03.8F – observation/utredning för misstänkt diabetes

Diabetesdiagnosen vid årskontrollen bör eventuellt kompletteras i Cosmic-journalen med medföljande tilläggsdiagnoser för helhets bild av patienten:

I 10 – hypertoni
E 66 – övervikt
E 78 – dyslipidemi
N 19 – njursvikt (vid GFR < 60)
H 36 – diabetisk retinopati
G 632 – diabetisk polyneuropati
NHQ - amputation

Typ 1 diabetes är den dominerande formen hos barn och unga vuxna, men kan förekomma i alla åldrar.

• Orsaken är absolut insulinbrist pga betacellsdestruktion.
• Samtidig annan autoimmun sjuklighet kan föreligga.
• Autoimmuna markörer finns hos 90% GAD och IA-2A-antikroppar.

C-peptid < 0,2 vid debut och < 0,5 nmol/l sex månader efter debut samt positiva ö-cells-antikroppar.

Typ 2 är vanligast förekommande hos vuxna och gamla.

• Orsaken är insulinresistens
• Nedsatt insulinkänslighet och relativ insulinbrist pga. otillräcklig frisättning eller defekt produktion.
• Starkt samband med övervikt.
• Uttalat hereditet.

Sekundär diabetes orsakas av: Cushings syndrom, Pankreatit, Pankreascancer eller i samband med steroidterapi. Kan försvinna om orsaken elimineras.

Diabetes eller nedsatt glukostolerans som uppstår under en pågående graviditet.

Gravididitetsdiabetes ska monitoreras intensivt.

Behandlingsmålen är: fP-glukos <6, postprandiellt <8

Se diagnostiska glukosvärden och handläggning under rubriken Diagnostik nedan. 

Normaliseras vanligtvis efter förlossning, dock ökad risk för typ 2 senare i livet och skall därför följas regelbundet.

Prevalens

Uppkommer i 1-3% av alla graviditeter. Det är vanligt att sockervärdena hos patient med diabetes som debuterad under pågående graviditet normaliseras efter förlossningen, dock riskerar minst hälften av alla att insjukna i manifest diabetes under sin livstid

Gravididitetsdiabetes ska monitoreras intensivt. Behandlingsmålen är samma vid både typ-1 och typ-2 diabetes: fP-glukos<6, postprandiellt<8 samt HbA1c<52 mmol/mol, uppnås inte målen kan insulinbehandling bli aktuell.

Hereditet	Typ 1	Typ 2
Ett syskon med diabetes	5-10%	10%
Mamma med diabetes	1,5%	10%
Pappa med diabetes	6%	10%
Ingen diabetes hos nära anhörig	0,2%	5%

Diagnostik

Diagnostiska kriterier för diagnosen graviditetsdiabetes (GDM) (gäller venös provtagning):

• Faste- P-Glukos >= 7,0 mmol/L
• P-Glukos >=8.5 mmol/L 2 timmar efter OGTT
• (P-Glukos >= 10.0 mmol/L 1 timme efter OGTT)

Indikationer för utförande av oral glukosbelastning (OGTT)
Oral glukosbelastning utföres inom den närmaste veckan om:

• "Slump P-Glukos" kapillärt 8,9-12,1 mmol/l
• tidigare "slump P-Glukos" kapillärt >12,1 mmol/l och därefter venöst faste p-glukos < 7,0 mmol/l
• Polyhydramnios
• Snabbt ökande fostertillväxt ≥ +2SD
• Abnormt stor maternell viktökning (>20 kg) under graviditeten
• efter v.38+0 enbart på läkarordination

Oral glukosbelastning i v. 26-28:

• Diabetes hos förstagradssläkting
• Tidigare barn med födelsevikt ≥ 4500 g eller >=+2SD
• BMI ≥ 30 (vid inskrivningen) (om BMI ≥ 35 se nedan)
• Tidigare ultrauterin fosterdöd
• Etniskt utomeuropeisk ursprung

Oral glukosbelastning i v. 20 och v.32:

• Tidigare graviditetsdiabetes
• BMI ≥ 35 (vid inskrivningen)

Tolkning

Graviditetsdiabetes föreligger om 2-timmarsvärdet vid oral glukosbelastning ≥ 8.5 mmol/l (venöst!)

Om 2-timmarsvärdet p-glukos 7,9-8,4 mmol/mol = IGT:

• remiss till dietist
• kontroll i övrigt enligt "basprogrammet" med slump p-glukos enligt screening och nya glukosbelastningar

Screening för graviditetsdiabetes på samtliga gravida

• Slump P-Glukos kontrolleras på samtliga gravida i v. 10, 25, 28-29 och 33

Tolkning av Slump-P-Glukos:

• < 8,9 mmol/l - Normalt utfall. Fortsatt screening som ovan
• 8,9-12,1 mmol/l. Genomför oral glukosbelastning (IFG, IFT eller Diabetes?)
• ≥ 12,2 - Ta faste p-glukos venöst och avvakta utfallet. Ingen glukosbelastning behövs om p-glukos igen ≥ 7, 0 mmol/l då diagnosen är klar. Om p-glukos < 7,0 mmol/l genomför oral glukosbelastning (OGTT).

Risker vid graviditetesdiabetes

10% utvecklar typ 2-diabetes inom 10 år och hälften får diabetes under sin livstid.

De vanligaste följdsjukdomarna hos den gravida med graviditetsdiabetes är graviditetshypertoni samt preeklampsi medan den gravida med känd diabetes har dessutom ökad risk för  ökad risk för sen diabetiska komplikationer med progredierande nefropati, retinopati, hjärta-kärlkomplikationer etc.

Den glykemiska kontrollen under graviditeten är avgörande för fostrets överlevnad. God glykemisk kontroll minskar riskerna för missbildningar, spontanaborter,  förlossningsskador sekundärt till bland annat fetopati, risken för perinatal mortalitet samt neonatala blodglukosrubbningar hos det nyfödda barnet.

MODY (Maturity Onset of Diabetes in the Young). Orsaken är genetisk defekt i betacellsfunktionen pga mutation i en gen. Autosomalt dominant ärftlighet. Olika varianter med olika svårighetsgrad förekommer.

• Klinik som vid typ 2 diabetes men förekommer hos yngre personer (debut vanligt före 25-års ålder).

13 olika MODY former är beskrivna 2015 med mutation, vanligt förekommande är MODY 1-3.

LADA (Latent Autoimmune Diabetes in Adults) är en autoimmun sjukdom som leder till insulinbrist som vid typ 1 diabetes. Förekommer hos vuxna.

• Klinik som vid typ 1 diabetes men långsammare förlopp
• BMI vanligt vis normalvikt < 25kg/m2, Debutålder 30-50 år
• Lågt C-peptid-nivå och GAD-antikroppar

IFG (förhöjt fasteglukos) och IGT (nedsatt glukostolerans) är tillstånd med ökad risk för framtida diabetesutveckling och bör följas upp, se även information under avsnitt uppföljning. Båda tillstånden kallas prediabetes.

ICD-10 - R73 – andra glukosrubbningar som IFG och IGT (prediabetes)

Huvudorsaken är en rad olika autoimmuna, inflammatoriska och miljömässiga processer som leder till uttalad insulinbrist p g a destruktion av beta-celler där den endogena insulinproduktionen upphört. Olika virusinfektioner kan initiera patologiska mekanismer som leder till autoimmuna processer. Bland dessa etiologiska virussjukdomar kan nämnas: Coxsackie B, påssjuka, röda hund, cytomegalvirus. Vissa genetiska markörer som HLA-DQ2 och eller HLA-DQ8 kan starkt förknippas med utveckling av typ 1 diabetes.

Typ 2-diabetes är en heterogen grupp av olika endokrinsjukdomar där det föreligger insulinresistens (både p g a störd insulinsekretion och nedsatt insulinfunktion). Detta leder till kronisk hyperglykemi, störd metabolism av lipider och proteiner och på sikt ökad risk för utveckling av kärlkomplikationer. Samspelet av olika ärftliga/genetiska och miljöfaktorer spelar roll.

Miljö

Det är ett samspel av yttre miljöfaktorer som spelar stor roll för utvecklingen av typ 2-diabetes. Fysisk inaktivitet och dålig kostsammansättning leder till fetma. Det finns ett starkt samband mellan graden av fetma och risken att utveckla typ 2-diabetes.

I samhällen där man haft snabba förändringar i ekonomisk utveckling ökar utbudet av olika typer av föda med hög energitäthet. Vid snabb ökning av kroppsvikten har man sett ökad incidens och prevalens av typ 2-diabetes. Fysisk inaktivitet är en oberoende riskfaktor och ökat antal timmar av fysisk aktivitet per vecka minskar både insulinresistensen och risken att utveckla typ 2-diabetes på sikt.

Patogenes

Typ 2 diabetes är en mycket heterogen grupp där patogenesen är oklar. Man har inte funnit HLA-antigen som generellt indikerar risk för typ 2 diabetes. I ca hälften av fallen rör det sig om ett samtidigt metabolt syndrom (dvs. bukfetma, hypertoni, höga triglyceridvärden, låga HDL och höga C-peptidvärden) samt tre huvudsakliga faktorer: insulinresistens, defekt insulinsekretion och ökad nattlig glukosproduktion från levern. Rubbningar i sekretionen av andra hormoner som t.ex. glukagon eller somatostatin spelar också roll.

Ärftlighet

Ärftligheten spelar en stark och viktig roll för utvecklingen av typ 2-diabetes. Hittills har man inte lyckats finna HLA-antigen som indikerar risken för typ 2-diabetes. Risken för utveckling av typ 2 diabetes under sin livstid för t.ex. en frisk enäggstvilling till en typ 2-diabetiker kan vara så hög som 90% och hos barn eller syskon till typ 2-diabetiker kan vara upp till 40%. Det talar för en betydande genetisk komponent men gruppen är starkt heterogen med en etnisk variabilitet. Det finns olika modeller för genetiskt överföring av typ 2-diabetes.

Ålder > 45 år för män, > 55 år för kvinnor samt övervikt (fetma) definierad som:

• BMI > 28  kg/m2 eller midjemått >102 cm för män, >88 cm för kvinnor.

Dessutom:

• Ärftlighet (för diabetes eller hjärt- kärlsjukdom)
• Känd nedsatt glukostolerans (IGT)
• Känd graviditetsdiabetes (GDM)
• Känd polycystisk ovarier syndrom (PCO-syndrom)
• En av följande delkomponenter ökar ytterligare risken för diabetesutveckling vid central fetma:hypertoni, låg HDL-kolesterol, hög LDL-kolesterol och höga triglicerider.
• Fysisk inaktivitet

SoS rekommenderar en "opportunistisk" screening för typ 2-diabetes d.v.s. för personer med riskfaktorer. För att bedöma risk för kardiovaskulär sjukdom vid diabetes ska Riskmotor användas.