Rabies

Rabies är en akut virussjukdom som drabbar centrala nervsystemet och orsakar hjärninflammation. Sjukdomen orsakas av ett RNA-virus som tillhör familjen Rhabdoviridae, släktet lyssavirus. Rabiesvirus sprids med infekterade djurs saliv. Hund är för människan den vanligaste smittkällan; cirka 99 procent av alla rabiesfall hos människan är orsakade av hundbett. Rabies förekommer i stora delar av världen, men utrotades i Sverige på 1880-talet. Dödligheten i rabies vid manifest klinisk sjukdom är så gott som 100 procent och de åtgärder som står till buds är förebyggande insatser. Med förebyggande behandling insatt före symtomdebut förhindras dock sjukdomen effektivt.

Rabies sprids med infekterade djurs saliv. Hund är den vanligaste smittkällan och mer än 99 procent av alla rabiesfall hos människor är orsakade av hundbett. Virus kan överföras vid bett och nafsning, men även genom slickning på slemhinnor och icke intakt hud. I enstaka fall har överföring skett via aerosol från fladdermöss i grottor. Risken för smitta är störst vid djupa och multipla bett i rikt innerverade områden, såsom ansikte, hals och fingrar. Risken är även korrelerad till mängden virus i saliven hos djuret samt vilken virusart det rör sig om.

Inkubationstiden för människor är i regel 1–3 månader, men kan vara så kort som en vecka och i undantagsfall så lång som ett år eller mer. Initialt är symtomen ospecifika med feber, allmän sjukdomskänsla, oro och ångest. Ett tidigt specifikt symtom är smärta och klåda på bettstället. Det ses hos 30 procent av hundbitna och 70 procent av fladdermusbitna patienter. Efter några dagar uppträder den akuta neurologiska fasen och precis som hos djur kan denna fas förekomma i två kliniska varianter: furiös eller paralytisk form. Den furiösa formen är den vanligaste och ses hos 70–80 procent av patienterna.

Behandlande läkares ansvar

1. Medicinskt omhändertagande
2. Smittspårning 
3. Anmälan
4. Kostnadsfrihet

Medicinskt omhändertagande

Vid misstanke om ett kliniskt fall av rabies kontaktas omgående

• Smittskyddsläkaren
• Folkhälsomyndighetens kliniska mikrobiologi i beredskap (KMiB) för ställningstagande till lämplig provtagning

Vid exponering för djur där smitta inte kan uteslutas

• Rådgör med smittskyddsläkare för riskvärdering och eventuell smittspårning. Smittskyddsenheten sköter kontakten med övriga myndigheter som kan behöva involveras.

Rekommendationer för postexpositionsprofylax rabies

Smittspårning

Smittspårning initieras av behandlande läkare. Efterfråga utlandsresor, kontakt med djur med oklart ursprung (såväl utomlands som i Sverige).

Vid fall av inhemsk rabies blir smittspårningen en angelägenhet för smittskyddsläkare, länsveterinär, Statens Veterinärmedicinska Anstalt, Jordbruksverket samt Folkhälsomyndigheten. Ärendet samordnas av smittskyddsläkaren.

Smittspårning behöver också utföras vid exponering för djur där smitta inte kan uteslutas, till exempel hos smuggelhundar. Kontakta smittskyddsläkare som samråder med länsveterinär och vid misstanke om illegal införsel av djur involveras bland annat Jordbruksverket.

Vid utlandssmitta är egentlig smittspårning oftast inte aktuell.

Smittskyddsblad

Smittskyddsblad för läkare - Smittskyddsläkarföreningen

Klinisk smittskyddsanmälan/SmiNet

Såväl misstänkt som verifierat fall av rabies ska omgående anmälas telefonledes till smittskyddsläkaren. Anmälan görs också elektroniskt i SmiNet. Fyll i de uppgifter som framkommer i smittspårningen i fältet ”Övrig information”. Det är viktigt att ange aktuella telefonnummer till patient eller anhörig i anmälan.

Kostnadsfrihet

All vård, provtagning och behandling (inklusive postexpositionsprofylax) för rabies är kostnadsfri för patienten då rabies är en allmänfarlig sjukdom.

De senaste 40 åren har två personer vårdats i Sverige med rabies, båda har blivit smittade i samband med utlandsresa. Smittskyddsläkaren i Kalmar län hanterar årligen några ärenden där risk för rabiessmitta inte kan uteslutas och där postexpositionsprofylax därför behöver ges.